Döden - en påminnelse om livet

Döden. Tufft ämne. Vi pratar om det sällan. Oftast först när den kommer på besök.

Och även då är det svårt. Men tänk om att det är så att döden kommer för att påminna oss om LIVET och om att leva.


Under den senaste tiden har jag av någon anledning kommit över många bloggar som skriver om svåra sjukdomar och hur det är att leva nära döden. Jag har gråtit. Jag har skrattat. Jag har beundrats. Jag har önskat att jag skulle få fredagsmysa med dessa människor. Det är något speciellt med dessa bloggar och dessa människor. Något som gör att jag inte kunnat sluta läsa. Det är något som jag älskar, inspireras av och beundrar. Det är den otroliga äktheten som finns i dessa bloggar. Äkta sorg. Äkta glädje. Äkta skratt. Äkta besvikelse. Äkta ilska. Äkta liv. Och förutom dendär äktheten så finns det en gigantisk kärlek till livet. Kärleken att leva fullt ut varje dag så gott det går. Att varje dag fylla det där syftet med livet som just den personen har.


Ibland hör vi människor fråga: vad skulle du göra om du fick veta att du har en dag/vecka/månad/år kvar att leva?  Frågan ställs ofta symboliskt, men för de människor som påriktigt bara har fått en dag, en vecka eller ett år, är den allt annat än symbolisk. Det är deras alldagliga verklighet. Du behöver inte få cancer eller en tumör för att ta den frågan på allvar! Du kan göra det idag. Fullt frisk och kapabel. Det är den frågan du skall ställa dig själv och i det där svaret kommer du hitta dig själv, kärnan i dig själv och syftet med ditt liv. För du vet väl om att det finns ett syfte med ditt liv. Det finns ett syfte med varför du tassar omkring på denna jord. Det finns ett syfte med att du är den du är. Är du inte ens liten nyfiken att ta reda på vad det syftet är? Du har en fri vilja, så ifall du vill kan du luta dig tillbaka i din bekväma fåtölj och nöja dig med tillvaron. Det är helt okej och ingen kommer att klandra dig. Men tänk om du skulle utmana dig själv med tanken att inte behöva förnöja dig, utan att du kunde leva ett liva där du kallar dig lycklig.


Hur skall man göra då? Joo, gå och ställ dig framför spegeln. Titta på dendär människan som ser dig rakt in i ögonen. Det är den människan du skall börja med och älska här i världen för att kunna vara och visa kärlek gentemot andra. Titta upp i de där ögonen. Möt blicken. Jag vet att det kan svårt. Det kan vara jobbigt. Du kanske börjar gråta, men det är helt okej. Tårar är känslor i den renaste tänkbara formen.  Dendär blicken, i de ögonen du möter just nu,  gömmer sig  svaret, syftet, hjärtat, kärnan och det där som ditt liv handlar om. Den som du är.  Du kan inte titta någon annan i ögonen och söka efter svaret. Du kommer troligen få mängder av svar och resultatet kan troligen bli hur bra som helst, men så länge du söker dig själv hos andra kommer du inte att hitta det som verkligen är du. Jag har tittat andra människor i ögonen. Jag har hittat svar som jag left efter. Jag har haft det bra. Men när jag vågade börja möta min egen blick, hittade jag det som fick mitt hjärta att göra volter. För att hitta meningen, sanningen, syftet eller var du vill kalla det -måste du börja med att söka. Har du mod nog att ställa dig upp och möta blicken i spegeln? Möta den du är. Och framförallt, möta livet.

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln