Vems kamp och varför?

Det var en sen kväll och jag satt på spårvagnen trött, hungrig och totalt slut. Samma känsla hade funnits där några veckor. Det hade helt enkelt varit tufft. Det hade verkligen varit blod, svett och tårar. Dagarna på biblioteket kändes som en kamp. Den obotliga optimistens optimism hade verkligen lagts på prov. Människorna omkring hejjade och sade att jag skulle fortsätta kämpa - det är inte mycket kvar. Jag satt där på spårvagnen och plötsligt frågade jag mig själv: vad kämpar du för?

 

Vi lär oss att vi alltid skall kämpa. Vi lär oss att ge upp är något som inte finns. Vi tror att ge upp är att vara svag och att vara en förlorare. Med allt som vi är, gör och säger så håller vi oss fast, och kämpar. Mitti vårt kämpande är det lätt att glömma bort varför vi kämpar. Vad är egentligen syftet med vår kamp? Vems kamp kämpar vi egentligen? Vi har så bråttom med att kämpa att vi glömmer att vi kanske kunde nå syftet på ett annat sätt, om vi bara slutade kämpa för en stund. Tänk om vi lägger ner mängder av dyrbar tid och energi för att kämpa för något som vi egentligen inte är tänkta för. Något som i slutet kanske inte kommer vara värt det. Tänk om det var tänkt att vi skulle sluta kämpa. Tänk om det fanns en annan kamp vi skulle ta. Tänk om det ibland inte handlar om att kämpa, utan om att släppa taget - ge upp. Tänk om det handlar om att ha modet och våga släppa taget. Våga se vad som händer när man stannar upp. Att för en stund landa i det som livet är just nu hur svårt, jobbigt och krångligt det än känns.

 

Min vän, det är viktigt att inse att ge upp inte är fel eller ett tecken på svaghet.  Ibland behöver vi ge upp en kamp för att få nytt perspektiv. Ibland behöver vi ge upp för att ta oss an en annan kamp. Iblan behöver vi ge upp för att bara en stund finnas. Jag slutade kämpa. Jag stannade upp. Jag tittade mig omkring. Jag utvärderade situationen. Jag tillät mig själv känna alla de känslor som fanns. För en stund så varken kämpade jag eller gav upp. Jag bara fanns. Fanns där i stormens öga. Omringad av lugn. Kärlek. Omtanke. Och varm choklad. Och det räckte. Gott och väl.

 

Ett par dagar senare satt jag på spårvagnen igen. Jag satt där med en ro i hjärtat. Ett lugn över att bara finnas till. Kampen kändes inte längre som en kamp, utan som en lite mera gropig väg till ett mål JAG visste JAG ville nå. Denhär gången kämpade jag rätt kamp. Men det handlade inte längre om att vinna eller förlora en kamp, det handlade om att veta att det var rätt kamp - min kamp - min kamp för att nå mina mål.

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln