Jag är ingen superhjälte. Än.

Jag tror inte på superhjältar. Inte förrän jag träffade en.

 

Det är en försommarkväll i juni någonstans i Stockholm. Det gula huset med vildväxta grönskande buskar påminner mig om Pippis hus. Hela huset andas välkommen. Hon står där på trappan. Superhjälten. När jag träffar henne första gången tittar hon på mig från topp till tå - Vad är det för främling som kommit till hennes hus. Det är inte dömande blick hon ger mig, utan den är fylld med värme, kärlek och uppriktighet. Och på något sätt känns det som blicken ser hela mig. Hela mitt hjärta. Och välkomnar mig precis som jag är.

 

Det dröjer inte länge förrän hon kallar mig kompis. Hon tar min hand. Nu är det jag och Superhjälten. Vi springer. Faller. Skrattar i gräset och skrattets mängd får oss att håll oss om magen. Sedan stiger vi upp för att springa lite till, så att vi kan falla och stiga upp igen. Det är som i livet, ibland faller man, stiger upp och försöker igen. Och skrattar. Framförallt skrattar.

 

Så småningom faller skymningen. Ljusen tänds och det känns som vi vore i en saga där stunden varar för evigt. Den charmiga trädgården förvandlas till ett stämningsfullt paradis där vi sitter lindade i varma filtar. Sedan är det dags att föreställa för de andra gästera. Jaa precis. Föreställa. Jag tror det är cirkusföreställa jag och Superhjälten gör. Jag får i allafall en medalj för att ha gjort en bra föreställa. Egentligen är det Superhjälten som varit kvällens stjärna. Jag var bara med. Hejjade. Och highfivade när hon hjulade över hela gräsplätten om och om igen. Men medaljen. Den är något alldeles unikt. Medaljen kan för någon se ut som en tejprulle hängt i ett snöre, men jag vet att detta är en medalj av äkta dyrbar guld gjord med största möjliga omsorg av Superhjälten själv.

 

Och precis när jag tror att Superhjälten gått och lagt sig, så står hon där i fönstret och sjunger sin sång. Precis som en superhjälte som skall lyfta för att flyga, så lyfter hon sina armar och blickar upp mot himlen och sjunger; "Jag är ingen superhjälte. Än" . Och då inser jag det för första gången - hon är en Superhjälte. Det är precis det hon är. En äkta Superhjälte.

 

Resten av kvällen sitter hon i min famn och flätar mitt hår. Hon har ingen aning om att jag inte tillåter folk pilla i mitt hår. Men hon får göra det. Hon är ju Superhjälten. Och dendär superhjälten – åtta år gammal – lär mig mera om livet på en kväll vad jag någonsin kunde ha anat. Hon visar mig att precis när man tror att man inte är en superhjälte, så är man det. Och hennes superkraft – det är just detdär att få andra människor och känna sig som superhjältar. Vilken kraft. En riktig superkraft. Hon förändrar min värld genom att hålla min hand och med sina bruna ögon le mot mig med sitt bredaste leende och jag känner mig sedd. Och älskad.

 

Snart är kvällen slut och det är dags för mig att gå hem. Hon står på trappan och vinkar. Hennes röst hörs tydligt och klart i sommarnatten: Hejdå bästis – kom snart tillbaka! Kvällen avslutas i en stor kram. Det är dags för Superhjälten att vila lite. Vila innan hon skall förändra nästa människas liv.

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln