Det stadigt ostadiga korthuset

Du har alltid varit en av dem svåra.
Du kommer och går lite som du vill.

För mycket av dig sägs vara dåligt.
Samtidigt som alla vill ha dig.

För mig har du alltid gott handihand med ödmjukhet.

Du är som ett korthus.
Svår att bygga.
Svår att hålla fast vid.
Lätt att söndra.
Både av mig och andra.

Vi har haft kul ihop du och jag.
Du, spontaniteten, magkänslan och jag.
Vi har klivit berg jag trodde inte var möjliga. Ibland har vi vandrat i högklackat. Ibland i converse. Du gör stegen lättare. Du skapar en känsla av att vara på röda mattan. Du har gjort att jag har kunnat göra saker jag hört att jag inte kan. Du har plåstrat om mina knän när jag slagit mig. Du har öppnat dörrar som inte ens hade ett handtag.

Någonstans påvägen fick vi sällskap av sådana som tyckte vi inte fick umgås längre. De sade att jag inte skulle tro att du och jag hade något speciellt. De fick mig att glömma värdet av vad jag kan göra. Att jag visst kan. Att jag har potential. Att jag har en förmåga. Att mina drömma och visioner kan göra en skillnad.

Sakta men säkert rev de korthuset.
Krossade det du och jag hade. Hänsynslöst. Men ändå så lätt.
Som tur nådde de aldrig grunden.
Grunden jag byggt med dina syskon självkänsla och självkännedom.
De som gör att jag alltid kan resa mig. Börja om. Bygg nytt.
Men där och då stod jag på sidan och såg mitt korthus bli raserat.

Du var alldels tyst. Sade inget. Du lät det hända.
Endast jag kunde beskydda dig, men där och då kunde jag inte.

Jag såg hur de rev sönder bit för bit – kort för kort.  
För varje kort som föll lovade jag mig själv att bygga nästa korthus starkare.
För varje kort som föll, så tappade vi varandra mer och mer.
Vi förlorade greppet om varandra. Detdär greppet som alltid varit ömt.
Den som tagit mig igenom oväntade stormar, stunder av tvivel och fått mig att fira framgångar.
Den som fått mig växa trots att skorna ibland varit lite för stora.
Den som fått mig att le och tro på att leenden kan förändra världen.

Men jag samlade bitarna. Samlade alla korten. Adderade nya.
Redo att bygga igen. För jag tänker inte stå på sidan av det som är mitt eget liv.

Självförtreonde, det är dags att återbygga det vi hade. Låt oss bygga detdär korthuset igen. Jag har tagit med mig tejp. Så låt oss göra det lite starkare denna gång. För jag vill inte låta någon annan söndra det vi byggt.

Ska någon söndra det, är det jag.
Ska någon bygga det, är det jag.
Och nu byggas det. Byggs som aldrig förr.  

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln