Rätten att känna sig vacker

Han kallar mig ful. Att någon som jag skulle aldrig kunna få någon som honom.
Jag känner honom inte. Han är en vän till en vän till en vän. Någon jag träffar en kort stund.
Orden är spetsiga, vassa och skoningslösa.
Hans ord tränger igenom. Rakt in.
Det något som går sönder. Något som han hade inget att göra med.
Orden får mig att för en stund vilja flytta ut ur min egen kropp.

Någonstans där var orden träffade, rinner en längtan ut.
En önskan. En bön. Ett hopp.
Att jag alltid skulle få ha rättigheten att känna mig vacker.
Jag och alla andra. En rättighet som ingen annan kan ta ifrån en.
För en stund tog han den rätten ifrån mig.

Vem är det som bestämmer vad som är vackert?
Vem bestämmer vem får känna sig vacker?
Och vad är det egentligen att vara vacker?

Snälla ögon. Brunbrända axlar. Rosiga kinder. Skrattande magar. Vindblåst hår. Kramar av kärlek. Kittlande fingrar. Springande ben. Uppriktiga ord. Mjuka läppar. Stolta ryggar. Lätta steg. Det är en del av det som är vackert för mig.

Min önskan är att alla ska få känna sig vackra.
Att alla som ser sig i spegeln ser något vackert.
Något de uppskattar. Något de älskar. 
Samtidigt är spegeln inte det ända måttet på vad som är vackert.
Och dendär killen, jag hoppas han också känner sig vacker.
För ingen är värd att förlora den rättigheten. Inte ens han.

Idag är det länge sedan som hans ord skapade ett sår. Såret har blivit ett ärr. Ett vackert ärr. Vi har alla ärr. Vissa på sina kroppar, vissa i sina själar och vissa i både och.  Ärr som berättar historien om något som gick sönder, men som sedan fick läka och bli helat igen. Ärr som berättar hemligheter och som gör oss till oss. Till vackra människor. 

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln