Bakom varje #selfie finns en kamp vi vet inget om 

Alla har vi säkerligen upplevt dem i någon grad.
Stunder när vi vill ge upp.
Timmar när känslan av misslyckande är total.
Dagar när vi bara vill sova.
Veckor gråa och tunga som cement.

Sällan pratar vi om det.
Och framförallt så pratar vi inte om det som ligger bakom de tankar och känslor.
Kanske kan vi lyfta fram det när vi är över på andra sidan.
Tillbaka till energin, inspirationen och glädjen.
Då kan vi berätta om tidpunkterna och perioderna där vi inte mått bra.
Vi kan berätta om kamperna och striderna vi vunnit. 
För alla vill väl vara vän med en vinnare?

Våra digitala flöden fylls av bilder med leende människor där våra selfien berättar historier om framgångar och hurrarop.
Hjärnan klarar inte av att sortera dessa bilder, utan lägger ihop bilderna till en perfekt bild. Bilden på den perfekta människan.
Denna perfekta selfien på människan som lyckas på alla livets områden.
Min vän, världen vi lever i är operfekt. Likaså människorna i den. 
Alla har vi våra historier att berätta, våra sorger att sörja och våra berg att bestiga.
Bakom varje selfie finns en kamp vi vet inget om.
För vi pratar inte om det.

Sociala medier har skapat en ny atmosfär av öppenhet som sker digitalt.
Vi behöver den revolutionen även i den riktiga världen.
Nej, alla behöver inte prata om allt med alla.
Men troligen skulle många må bättre av att prata med någon.

Vi behöver en revolution av öppenhet.
Öppenhet skapas genom öppenhet.
I gemenskapen. I respekten. I omtanken. I att se en annan människa.
Det finns en sårbarhet i att vara öppen. Men samtidigt är det precis det som gör oss tillmänniskor. Vår sårbarhet. Det är inte en svaghet. Det är en del av att vara människa.

Vi behöver börja leva mera i medmänsklighet.
Att vara medmänniska handlar om två saker: närvaro och lyssnande.
Men i ett samhälle där tiden är en bristvara och där den som skriker högst hörs mest, så blir det en utmaning.
I den här utmaningen, som i de flest andra utmaningar, finns en möjlighet
En möjlighet för dig och  mig att välja att vara en medmänniska OCH fanbärare av öppenhet. 

Vi behöver inte gå längre än fikarummet, arbetsbordet eller pulpeten bredvid.
De finns där. Människorna bakom selfien. Våra medmänniskor. 
Fråga dem hur de mår. Hur de mår påriktigt.
Kanske vill de dela med sig, eller kanske räcker det med att du bara ser dem.
Men ge dem iallafall chansen. 
Ge dem chansen att vara din medmänniska och ge dig själv chansen att vara deras medmänniska.
Det är vi värda. Allihopa. 


 

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln