Dagen då jag fick i uppdrag att misslyckas och blev livrädd

Förväntningen, pirrigheten och spänningen ligger i luften. Vi är 14 vuxna i ett rum med rosa tapeter och fluffiga pompoms hängandes från taket. Vi har aldrig träffat varandra förut. Ingen pratar och alla ler lite trevligt, men leenden avslöjar en nervositet.

Det första vi får veta är att det finns en viktig regel i rummet. Ingen får prata om sitt jobb. Man får inte berätta vad man jobbar med eller fråga varandra om jobb. Det är förbjudet. Tillsammans med skorna har titlarna fått stanna i hallen.
Så där står vi 14 vuxna och någon har precis tagit ifrån oss det som vi oftast pratar om. Här är inne är vi bara människor.

Vi börjar med namnlekar.  Hittar på yrken till oss själva. Jag väljer surfare. Varför inte liksom? I rummet finns också bl.a. en jägare, kosmonaut, tomte och lindansare.

”- Nu ska vi göra en övning där vi alla skall och kommer att misslyckas”. 

Misslyckas?
Skall jag sträva efter att misslyckas?
Tänk om jag misslyckas med att misslyckas?

Där står jag, prestationsprinsessan, som nu skall lyckas med att misslyckas. Lyckas med att misslyckas. Nej, inte lyckas. Misslyckas. Någon har precis gett mig tillåtelsen. En tillåtelse som får mig att känna mig sårbar och blottad. Samtidigt som tillåtelsen att misslyckas gör mig lättad och rörd. Rörd över hur vackert kollektivt misslyckande kan vara och kraften som uppstår i varje individ och i rummet.

Ledaren är onådig. Han kräver att vi skall misslyckas. Eller egentligen så uppmuntrar han. Uppmuntrar och hejjar på oss att misslyckas.  Att våga testa och att släppa taget.  Vi skall misslyckas tillsammans och samla misslyckanden till en stor hög på golvet.  En hög vi inte skall utvärdera eller reflektera över. Den där högen av misslyckanden är kraften till spontaniteten.  Den skall heller inte sopas undan. Det är grunden för att kunna skapa. Spontaniteten kommer från misslyckandet. Det är just spontanitet som är kvällens verktyg.

Så vi leker leken där vi skall misslyckas. Och som vi misslyckas om och om igen. Varje misslyckande skall mötas med skratt. Det ingår i leken. Inte skratt av den elaka sorten, utan skratt av den varma sorten. Den bästa av sorterna.

Klockan blir åtta. Vi lämnar rummet. Skorna tas på och vi möts av vardagen utanför dörren. Någonting är annorlunda. Ikväll går 14 vuxna hem med en hemlighet. Vi har delat en kväll av att få misslyckas. Overkligt. Oslagbart.

Vad var det egentligen som hände i det där rosa rummet?

Det som hände kändes bekant. Som om jag varit med om det förut. Det slår mig; vi har precis i två timmar varit som barn igen. Barn som vi alla en gång varit, men som sedan växte upp och glömde bort hur det är att vara barn.

Barn vet inte vad misslyckande är. Det är vi vuxna som lär dem det. Att det finns något som lyckas och misslyckas. Vi behöver själva bli barn igen för att kunna skapa spontanitet genom misslyckande och närvaro. Närvaro som ger oss kreativiteten och förmågan att totalt finnas i stunden. För det handlar om mera än att bara misslyckas. Det handlar om att vara i stunden. Att misslyckande kan användas som medel för att nå närvaro i stunden är briljant. Det är inte möjligt att vara totalt stunden om det finns en oro för att lyckas, för att prestera eller för att räcka till. 

Två timmar av lek och någonting har förändrats. Vi har blivit påminda om att vara människor. Människor som misslyckas. Människor som möter varandra med värme. Människor som skapar tillsammans. Framförallt är vi människor som blivit påminda om stunden, nuet. För allt vi vet, det är att vi är här, här och nu. 

 P.S Om någon undrar var jag egentligen varit, så är det en nybörjarkurs i improvisionsteater. Rekommenderar jag det? Jaa, av hela mitt hjärta och som jag redan längtar till nästa gång. Barnsligt mycket.

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln