Bokstäverna är min frihet. Orden min lek. Meningarna min kreativitet.
Texterna mitt sätt att berätta vad jag ser och känner i världen.
Här råder uppriktighet och ärlighet. Rakt igenom.
En litenliten inblick under ytan.

Ensamhet finns inte bara på tunnelbanan en sen lördagnatt. Ensamma människor finns överallt och omkring oss alla oebroende tid eller plats.
Människor som känner sig ensamma. Människor som är ensamma. Människor som längtar efter något bortom ensamheten.

Gemenskap.
Sammanhang.
Familij.

Att ha en familj är inte självklart.
Att vara en del av en familj är inte självklart.
Att känna att man är en del av familj är inte självklart.

Långtifrån.

Vad är egentligen familj? För mig är familj några oerhört viktiga och värdefulla människor som bor i de finska urskogarna. Men för mig har definitionen av familj blivit bredare än så med åren. Uppfattningen om vem som är familj har förändrats sedan länge.  Det handlar inte bara om att vara släkt. Det handlar inte bara om vem man vuxit upp med. Det handlar inte bara om dem jag umgås med på julen.

Det finns ingenting som säger att det är där vi behöver begränsa familj. För mig innebär familj medmänsklighet. Att bry sig om varandra. Att finnas där för varandra. Gemenskap där man kan vara sig själv och där man är accepterad för den man är. Sammanhang av villkorslöshet. 

Vi kan välja medmänsklighet.
Vi kan välja att vara varandras familj.
Vi kan välja att skapa gemenskap där vi är i livet.

Genom medmänskllighet kan vi skapa våra familjer och sammanhang. Där vi är älskade och viktiga. Familj är heller inget som behöver definieras av normer. Familj handlar om något annat. Det handlar om att finnas där för varandra. Handihand. I stormen. I lugnet. Och däremellen.

Därför behöver vi vara varandras medmänniskor.
För att vi kan välja omtanke och kärlek.
För att vi  har förmågan att vara varandras gemenskap och varandras sammanhang.
För att vi kan vara varandras familj.

För att världen behöver inga flera främlingar.
Världen behöver flera medmänniskor. 

Förväntningen, pirrigheten och spänningen ligger i luften. Vi är 14 vuxna i ett rum med rosa tapeter och fluffiga pompoms hängandes från taket. Vi har aldrig träffat varandra förut. Ingen pratar och alla ler lite trevligt, men leenden avslöjar en nervositet.

Det första vi får veta är att det finns en viktig regel i rummet. Ingen får prata om sitt jobb. Man får inte berätta vad man jobbar med eller fråga varandra om jobb. Det är förbjudet. Tillsammans med skorna har titlarna fått stanna i hallen.
Så där står vi 14 vuxna och någon har precis tagit ifrån oss det som vi oftast pratar om. Här är inne är vi bara människor.

Vi börjar med namnlekar.  Hittar på yrken till oss själva. Jag väljer surfare. Varför inte liksom? I rummet finns också bl.a. en jägare, kosmonaut, tomte och lindansare.

”- Nu ska vi göra en övning där vi alla skall och kommer att misslyckas”. 

Misslyckas?
Skall jag sträva efter att misslyckas?
Tänk om jag misslyckas med att misslyckas?

Där står jag, prestationsprinsessan, som nu skall lyckas med att misslyckas. Lyckas med att misslyckas. Nej, inte lyckas. Misslyckas. Någon har precis gett mig tillåtelsen. En tillåtelse som får mig att känna mig sårbar och blottad. Samtidigt som tillåtelsen att misslyckas gör mig lättad och rörd. Rörd över hur vackert kollektivt misslyckande kan vara och kraften som uppstår i varje individ och i rummet.

Ledaren är onådig. Han kräver att vi skall misslyckas. Eller egentligen så uppmuntrar han. Uppmuntrar och hejjar på oss att misslyckas.  Att våga testa och att släppa taget.  Vi skall misslyckas tillsammans och samla misslyckanden till en stor hög på golvet.  En hög vi inte skall utvärdera eller reflektera över. Den där högen av misslyckanden är kraften till spontaniteten.  Den skall heller inte sopas undan. Det är grunden för att kunna skapa. Spontaniteten kommer från misslyckandet. Det är just spontanitet som är kvällens verktyg.

Så vi leker leken där vi skall misslyckas. Och som vi misslyckas om och om igen. Varje misslyckande skall mötas med skratt. Det ingår i leken. Inte skratt av den elaka sorten, utan skratt av den varma sorten. Den bästa av sorterna.

Klockan blir åtta. Vi lämnar rummet. Skorna tas på och vi möts av vardagen utanför dörren. Någonting är annorlunda. Ikväll går 14 vuxna hem med en hemlighet. Vi har delat en kväll av att få misslyckas. Overkligt. Oslagbart.

Vad var det egentligen som hände i det där rosa rummet?

Det som hände kändes bekant. Som om jag varit med om det förut. Det slår mig; vi har precis i två timmar varit som barn igen. Barn som vi alla en gång varit, men som sedan växte upp och glömde bort hur det är att vara barn.

Barn vet inte vad misslyckande är. Det är vi vuxna som lär dem det. Att det finns något som lyckas och misslyckas. Vi behöver själva bli barn igen för att kunna skapa spontanitet genom misslyckande och närvaro. Närvaro som ger oss kreativiteten och förmågan att totalt finnas i stunden. För det handlar om mera än att bara misslyckas. Det handlar om att vara i stunden. Att misslyckande kan användas som medel för att nå närvaro i stunden är briljant. Det är inte möjligt att vara totalt stunden om det finns en oro för att lyckas, för att prestera eller för att räcka till. 

Två timmar av lek och någonting har förändrats. Vi har blivit påminda om att vara människor. Människor som misslyckas. Människor som möter varandra med värme. Människor som skapar tillsammans. Framförallt är vi människor som blivit påminda om stunden, nuet. För allt vi vet, det är att vi är här, här och nu. 

 P.S Om någon undrar var jag egentligen varit, så är det en nybörjarkurs i improvisionsteater. Rekommenderar jag det? Jaa, av hela mitt hjärta och som jag redan längtar till nästa gång. Barnsligt mycket.

Alla har vi säkerligen upplevt dem i någon grad.
Stunder när vi vill ge upp.
Timmar när känslan av misslyckande är total.
Dagar när vi bara vill sova.
Veckor gråa och tunga som cement.

Sällan pratar vi om det.
Och framförallt så pratar vi inte om det som ligger bakom de tankar och känslor.
Kanske kan vi lyfta fram det när vi är över på andra sidan.
Tillbaka till energin, inspirationen och glädjen.
Då kan vi berätta om tidpunkterna och perioderna där vi inte mått bra.
Vi kan berätta om kamperna och striderna vi vunnit. 
För alla vill väl vara vän med en vinnare?

Våra digitala flöden fylls av bilder med leende människor där våra selfien berättar historier om framgångar och hurrarop.
Hjärnan klarar inte av att sortera dessa bilder, utan lägger ihop bilderna till en perfekt bild. Bilden på den perfekta människan.
Denna perfekta selfien på människan som lyckas på alla livets områden.
Min vän, världen vi lever i är operfekt. Likaså människorna i den. 
Alla har vi våra historier att berätta, våra sorger att sörja och våra berg att bestiga.
Bakom varje selfie finns en kamp vi vet inget om.
För vi pratar inte om det.

Sociala medier har skapat en ny atmosfär av öppenhet som sker digitalt.
Vi behöver den revolutionen även i den riktiga världen.
Nej, alla behöver inte prata om allt med alla.
Men troligen skulle många må bättre av att prata med någon.

Vi behöver en revolution av öppenhet.
Öppenhet skapas genom öppenhet.
I gemenskapen. I respekten. I omtanken. I att se en annan människa.
Det finns en sårbarhet i att vara öppen. Men samtidigt är det precis det som gör oss tillmänniskor. Vår sårbarhet. Det är inte en svaghet. Det är en del av att vara människa.

Vi behöver börja leva mera i medmänsklighet.
Att vara medmänniska handlar om två saker: närvaro och lyssnande.
Men i ett samhälle där tiden är en bristvara och där den som skriker högst hörs mest, så blir det en utmaning.
I den här utmaningen, som i de flest andra utmaningar, finns en möjlighet
En möjlighet för dig och  mig att välja att vara en medmänniska OCH fanbärare av öppenhet. 

Vi behöver inte gå längre än fikarummet, arbetsbordet eller pulpeten bredvid.
De finns där. Människorna bakom selfien. Våra medmänniskor. 
Fråga dem hur de mår. Hur de mår påriktigt.
Kanske vill de dela med sig, eller kanske räcker det med att du bara ser dem.
Men ge dem iallafall chansen. 
Ge dem chansen att vara din medmänniska och ge dig själv chansen att vara deras medmänniska.
Det är vi värda. Allihopa. 


 

Stunden är fylld av fokus och närvaro.
Närvaro där den yttre världen är avstängd, trots att den ständigt pågår utanför.
Utanför kommer finnas kvar när vi är klara.
Klara med att ha gett varandra den här stunden.

Historien, känslorna och berättelsen fyller luften oss emellan.
Emellan dessa ögon, i nuet, finns en värld som är bara vår.
Vår att förvalta.
Förvalta i respekt för den andra och för historien.

Människan framför mig är en bekant och kär främling.
Främling som nu delar med sig av något från sin ryggsäck.
Ryggsäcken som fyllts på av det vi kallar livet.
Livet som gett och tagit och format den här människan.

Tacksamheten över att finnas i den här människans närvaro är stor.
Stor som bergen, hög som himlen och djup som havet.
Havet som är lika mäktigt och vackert, som privilegiet att få lyssna.
Lyssna på en annan människa berätta om livet, skratten, tårarna och tacksamheten.

Mina vän,
Lyssna på stunden, för den varar inte för evigt.
Lyssna på historien, för det är en gåva till dig från någon.
Lyssna på människan framför dig, istället för att bara höra.
Lyssna på tacksamheten som uppstår ur att lyssna, lyssna påriktigt. 

Att våga hoppa in i det okända sägs kräva mod. Jag tror det krävs även rädsla, oro och galenskap.

Finns det inte rädsla, kan det inte finnas mod.
Finns det inte oro, kan det inte finnas lugn. 
Finns det inte galenskap, kan det inte finnas kloka beslut.

Så där är jag nu.
I ett hav av allt det där som ska vara med när man gör ett hopp i det okända.
Havet, som för mig symboliserar något av det absolut vackraste och starkaste som finns.
Mäktiga stormar som övervinner allt och lugna vågor som gömmer hemligheten till frid.
I havet och förändringen finns också något gemensamt. Rörelsen.
Rörelsen som aldrig stannar. Som alltid driver framåt. Skapar något nytt. Inleder och avslutar. Ger och tar. Uppfostrar och lär.

Så här är jag nu.
På klippan för att göra ett hopp. Och nu, nu är det dags.
Längtan, drömmar och det jag brinner för har tagit mig hit.
Framtidstro, möjligheter och nyfikenhet är min vackra vy.
Erfarenheter från misslyckanden och framgångar i livet är min utrustning i detta hopp.
Tryggheten är vissheten att man alltid landar. På ett eller annat sätt.
Jag gör mitt hopp ensam. Men jag ÄR inte ensam. Långtifrån.
Rop fyllda av hurra, kramar av omtanke och kärlek av stöd är påtagligt. 
Lika påtaglig som tacksamheten över att dessa människor finns.
Finns där för mig. I alla hopp. I alla väder. Villkorslöst. 

Så klart jag är rädd. Och därmed modig.
Så  klart jag är orolig. Och därmed lugn.
Så  klart jag är galen. Och därmed beslutsam.

Framförallt är jag redo. Alltid redo.
Redo för nya äventyr i en ny stad.
Nu Stockholm, snart är det du och jag på heltid.
Vi har fått en ny chans.
Bevisa mig kärleken, och ge mig ett nytt och spännande jobb.
Gör du det, så får du hela mitt finska hjärta. Och du skall veta, att det är få förunnat.

NU HOPPAR JAG!

P.S Kanske har du tips på ett jobb, vill anställa mig eller känner någon som skulle kunna vilja göra det - tipsa mig gärna. Läs mera om vad jag gjort tidigare här och här kan du läsa mera om vem jag är och vad jag brinner för. Fr.o.m 1 oktober är jag tillgänglig.Det går också fint att maila mig, så tar vi ett möte.